Aiko

9 augusti, torsdag

Det har hänt en del sedan sist jag skrev! Aiko har fått ett par kamrater här i området; chihuahuablandrasen Dulce, rottweiler/schäfern Pontus och så gammeltiken med irländsk varghund i sig som jag pinsamt nog glömt namnet på? Vi har även haft en sjuårig pumitik på besök, men till Aikos stora förtvivlan var hon inte för fem öre intresserad av att leka, utan trivdes bäst i vila på golvet. En kort lekstund med en ung och tjock dvärgpinschertik och en fantastiskt vacker dvärgschnauzerhane har också hunnits med nere vid sjön Trekanten. I det vilda rusandet lyckades Aiko dessutom plurra! Haha, det såg så roligt ut när hon kom upp igen, som en dränkt katt. Sekunden efter det att hon fått fast mark under tassarna var hon dock igång igen, så det var uppenbarligen inte allt för otäckt.

Idag har vi börjat på valpkurs också! Det var en liten grupp med bara fyra valpar, inklusive Aiko, vilket kändes perfekt. En fem månaders renrasig kinestik vid namn Alice, en tolv veckor gammal kinesblandishane vid namn Frans och en fem månaders, alldeles underbart söt stafftik som hette Stella. Det var trevligt och ett bra socialiseringstillfälle för Aiko, hon har hittills inte kunnat vara lugn i närheten av andra hundar, men den här gången var tiden på samma plats tillräckigt lång för att hon skulle hinna varva ner och ta det lugnt? Så till slut lade hon sig faktiskt ner och somnade! Bredvid andra valpar!

Själva kursen får vi se om jag kommer gilla eller ej, jag tycker om grundprinciperna och inställningen att relationen mellan matte och hund är det allra, allra viktigaste, men jag är skeptisk till de metoder som beskrivs i kompendiet för att lära in sitt, ligg etc. Det är nämligen de där gamla dammiga versionerna där man ska locka hunden med hjälp av godis, och jag gillar inte riktigt den typen av metodik? Jag har hittills arbetat med Aiko enligt klickermetodens tankar, och hon har ständigt fått klura ut vilket beteende hon ska bjuda själv, utan lock och pock från min sida. Och det har fungerat väldigt bra för oss, så jag känner mig mycket tveksam till att lägga in lockning i vår träning? Tror att jag ska kontakta Linda Atmer, som instruktören heter, innan nästa kurstillfälle och fråga om det är okej att hoppa över vissa moment. Eller det är klart det är okej, det är ju min hund, men det vore skönt att veta att det inte skapar dålig stämning om man skippar lockandet.

Att kursen kommer vara givande ändå är jag övertygad om, framförallt som socialiseringsträning för Aiko. Att hon får tillfälle att vara lugn och stilla och fokuserad bland valpar är guld, då hon hittills haft mest lekfulla och aktiva hundmöten (bortsett från den ointresserade pumin).

Trekanten verkar vara ett guldstråk om man vill möta andra hundägare och hundar! När jag och Lina gick ner dit med Aiko häromdagen såg vi säkert ett tjugotal olika hundar som rastades i området. Himla kul att ha en sådan plats så nära, där kan man säkert knyta lite kontakter i framtiden? Lyckligtvis verkade de flesta också vara förnuftiga hundägare som höll sina hundar kopplade eller hade sådan pli på dem att de inte kom stormande från ingenstans. Det är en respekt som jag tycker är så självklar, och hittills har jag nästan inte stött på en enda annan hundägare som inte visat stor respekt på det viset. Man blir glad som matte till en vimsig, superglad sprattelvalp när det mötande ekipaget på trottoaren byter sida för att undvika onödiga tramsmöten under promenaden!

Vad har hänt mer? Tjaa? Aiko har fått sin första och hittills enda (peppar peppar) fästing. Den äckliga lilla rackaren hade satt sig på öronlappen men var så färsk att det var en baggis att plocka den med nya fästingplockaren. Vi har tagit tolvveckorssprutan också förstås! Det gick lätt, Aiko var inte rädd eller orolig utan fann sig bra i situationen. Ett litet pip vid själva sticket, men den sorgen var snabbt glömd när veterinärassistenten bjöd på hundkex som plåster på såren. Det känns tryggt att hon nu är fullvaccinerad fram till ett års ålder.

Ett antal besök har vi haft också, flera av mina nära vänner har varit här och även min mor och lillebror. Aiko älskar dem alla! Eller snarare: Aiko älskar ALLA! Ingen är för obetydlig för att inte föräras den massiva, djupa, ändlösa kärleken som lilla Aiko Berglund Pettersson härbärgerar i sitt lilla italienarhjärta. Det är ofta jag måste stoppa henne från att hälsa, i princip nästan varje person som går förbi ska helst inspekteras grundligt, och då är man tacksam för koppel eller långlina. Överhuvudtaget är långlinan en av de bästa sakerna jag skaffat åt Aiko, den är perfekt just för att förhindra att hon belönar sig själv när vi är ute! Jag kan stoppa henne från att göra fel, och möjliggöra att hon gör rätt så ofta som möjligt istället, vilket är precis vad jag vill. Ett snabbt tramp på linan när hon sätter iväg efter en cykel eller någon joggare som kommer förbi förhindrar effektivt otillåtet hälsande.

Nu är klockan strax efter tio och jag måste bara skriva om hur duktig Aiko är! Hon ligger just nu helt tyst och sover inne i sovrummet trots att jag sitter i vardagsrummet och ser tv och knappar på datorn. Hon låg i fåtöljen här inne först, men så lyckades hon trilla ner i sömnen och vaknade bryskt upp på golvet. Lite vimsig och vinglig kom hon upp i mitt knä och jag bar in henne i sovrummet där hon la sig i sin korg. Och när jag gick ut igen så stannade hon!! Hon pep inte en enda gång, utan somnade direkt om igen! Min älskade, underbara bebisgris! Duktig, duktig tjej!

Det är häftigt hur man kan svämmas över av kärlek till ett djur. Jag vet sedan jag haft katter tidigare att man ibland bara överrumplas av en helt enorm och översvallande känsla av ömhet när man ser de små pyrena, och med Aiko är det ännu större. Jag tittar på henne när hon sover och hela magen vänds upp och ner! Jag får nästan som fjärilsfladder i den, så glad blir jag! Aiko är det vackraste, raraste, mjukaste, finaste jag vet. Att skaffa henne är det bästa jag gjort, hon är? perfekt. Helt perfekt.

Dagens äckligaste var när Aiko hittade en halvt förmultnad fågelunge som hon raskt stoppade i munnen, varpå jag försökte pilla ut den förgäves. Till slut lyckades jag byta fågelresterna mot en rolig pinne och vi gick snabbt därifrån. Usch! Så himla äckligt just när jag måste peta ut sådana där supersnuskiga saker ur munnen på henne? Måste bli lite mer uppmärksam på vad som finns framför oss på promenaderna.

Efter utflykten, som nog varade i 1,5 timme i alla fall, var det dags att gå in och sova. Aiko stöp i säng. Hon rullade ihop sig till en liten kanelbulle på sängen medan jag satt bredvid vid datorn och redigerade foton.

Nu ikväll har vi busat loss i vardagsrummet och övat lite på byteshandel ? när Aiko kommer med en leksak i munnen och vill kampa om den erbjuder jag en liten godbit och säger ?tack? när hon lossar greppet. Det har gått helt perfekt! Jag kan inte fatta att hon förstår saker så fort, det är helt underbart! Min älskade bebis, du är bäst! I alla fall så lekte vi en stund, vi kampade om den långarmade fleecekaninen jag köpte på Rusta igår (nya absoluta favoritleksaken ? för 39 kr!) och jag kastade minibollen ett par gånger. Hon hämtade så duktig varje gång och så bytte vi leksak mot godisbit. Sedan avslutade jag med att sätta henne i hallen på andra sidan kompostgallret medan jag gömde små godisbitar längst ner i bokhyllorna. Så fick hon komma in, jag sa ?leta? och visade var det började och hon sniffade upp varenda en! Ett bra sätt att få henne att varva ner lite efter sådan buslek som kamp med kanin och bollhämtning. Och nu sover krypet i sin bur här bredvid. Buren är en välsignelse! Fattar inte varför vi inte började använda den omedelbart, den är helt perfekt att ha som sovplats under dagarna då den gör att jag kan göra en liten tur in i andra rum utan att behöva vara på helspänn för att Aiko ska kasta sig som en flygekorre från allehanda möbler medan jag är borta. Hon sover dessutom mycket bättre i buren och störs inte alls lika lätt av ljud. Det verkar vara en trygghet för henne!

Jag älskar Aiko mer än jag trodde var möjligt, min underbara chokladdoppade valp. Hon luktar så ljuvligt och när jag vaknar på morgonen och känner hennes fuktiga nos mot min hals blir jag så varm i hjärtat att det svämmar över. Älskade, vackra spindelben!

Förresten vill jag bara berätta hur glad jag är över de förnuftiga och respektfulla hundägarna som bor här i området! Har mött ett antal hundar och deras hussar och mattar och alla har varit väldigt ansvarsfulla gentemot sina egna hundar, mig och Aiko. Första hunden vi stötte på var fem månader gamla schäfern Floyd och hans husse Bosse, och Bosse sa precis det jag ville höra: ?Jag tror inte vi ska låta dem hälsa, för Floyd vet inte riktigt sin styrka ännu och vill gärna fäktas lite för mycket med tassarna?. Och jag sa att, nä det är nog bäst för det här är en benig lite rackare. Men hundarna fick stå med ett par tre meter emellan och titta på varandra och det var lagom spänning för den då nio veckor gamla Aiko. Sedan har vi varit ute och busat i gräset när en man cyklade förbi med sin lösa borderterrier, och han kallade omedelbart in hunden vid cykelns sida så att vi slapp oväntat möte. Sedan har vi mött Floyd med hans matte också och hon var lika klok hon. När husse kom hem en kväll förra veckan gick vi ut för att möta honom vid bilen och precis då kom en ung kille med en fantastiskt läcker grand danois och en australian shepard. Aiko och vallhunden nosade lite på varandras ansikte, men sedan skiljdes vi åt. Hoppas dock att stöta på detta ekipage igen, då jag är mycket svag för grandisar och gärna skulle vilja få chansen att umgås lite med en sådan!

Den enda lite mindre smarta hundägaren som jag mött hittills är en annan ung kille här i närheten som har en mastiff som springer lös rätt mycket. Per höll på att sätta i halsen häromkvällen när han skulle ut med Aiko för sista kisset och det satt en dreglande jättevovve på trappen! Och ingen ägare i sikte! Inte kul alls tycker jag, även om mastiffen tydligen verkat snäll och ganska ointresserad.  

Kom på igår att jag glömt att avmaska henne! Jag har för mig att avmaskningen ska göras en vecka innan vaccination, och den är ju på måndag! Ska ringa och höra om det går att avmaska efter istället, det kan väl inte spela så stor roll? Och om det ändå skulle göra det kan vi kanske flytta vaccinationen framåt några dagar.

Idag ska jag försöka övertala Per att vi åker ut till Kungens Kurva igen för jag såg i tidningen att Rusta från och med idag har rea, och jag skulle vilja bunkra hudkräm, schampo och städgrejer. Rusta har sedan en tid tillbaka ett jättelager av KMS hårprodukter, vilka är jättebra! Det är riktiga salongsprodukter som vanligtvis kostar en bra bit över hundralappen i salong. Under rean kostar de bara 30 kr styck! Jag ska shoppa loss.

Imorgon eller på fredag kommer Lina och Anastasia på besök, det ska bli jätteroligt! Anastasia flyttade till England för ett par år sedan för att studera, och har nu fått doktorandplats i lingvistik i Washington så hon flyttar vidare i augusti. Sedan i lördags är hon dock ?hemma? i Sverige på besök och givetvis måste vi mötas upp! Antingen blir det en fikadag ute i solen (peppar peppar) eller så kanske vi kör på en utekväll? Vi får se. Ska också hinna träffa Noak (min förra pojkvän) och gå och titta på båtarna som deltar i Tall Ship Race, då Noaks familj gamla skuta Helene av Ystad kommer att ligga i Stockholm under helgen, så himla roligt! Jag har hört så många historier om denna båt, och sett foton samt läst om den i boken om Kalmars Byteater, så det ska bli kul och spännande att äntligen få se den på riktigt.

Nu ska jag försöka plugga lite. Får man ta med hunden in på Rusta förresten? Jag tycker det är svårt det där, det verkar vara så himla olika vilka butiker man får ha med sig hunden in i och vilka som totalförbjuder det. Det verkar i alla fall vara så att det är vanligare med tillåtande mindre butiker än att stora kedjor låter hundar följa med in.

Vi har valt att fila Aikos klor istället för att klippa, i alla fall såhär i början, då jag är alltför rädd att jag ska klippa de svarta klorna för långt. Det vore förödande att få en hund som är rädd för kloklippning/-filning för att man råkat göra illa henne som valp, så jag tar det säkra före det osäkra. Filning är dock inte heller så roligt enligt Aiko, hon vrider sig och piper och försöker orma sig ur mitt grepp, men om husse sitter bredvid och ger små godbitar av korv och blodpudding efter varje filad klo så går det liiite bättre i alla fall.  Men det är en viljornas kamp, må jag säga.

Nu kom yrvädret in efter en kisspaus med husse, och hon ser pigg och glad ut. Det blir buslek en stund och sedan sömn igen!

Men jag tycker verkligen att det är jobbigt det här att Aiko vägrar göra ifrån sig ute när det är busväder, och känner mig som en jättedålig och misslyckad matte när alla kiss-och-bajs-pauser en hel dag sker inomhus. Vad ska jag göra för att få henne att klara av regnandet? Cilla tipsade om att ta med ett paraply och det har jag gjort men det hjälper inte ? hon vill bara upp till mig och in i lägenheten igen. Ska jag helt enkelt bara vänta och vänta och vänta till dess att hon inte kan hålla sig längre? Måste ladda min ipod så att vi kan stå ute i timmar nästa gång hon vaknar ? jag ska inte ge mig! Synd att regnstället som Per köpte till mig var för litet och att vi inte hunnit byta det, det är inte så särskilt skönt att stå i spöregn iklädd munkjacka. Jag har dock mina nya fina klarröda Viking-gummistövlar (också present från Per), de är en tröst i alla fall.

Klockan är nu snart fem och allt känns betydligt bättre. Regnet har avtagit och solen tittat fram, och när Aiko vaknade efter sin eftermiddagslur gick utekissandet som smort trots vått gräs. När vi kom in igen bestämde jag mig för att pröva på klickern igen, jag försökte ju introducera den redan under första veckan men hon var måttligt intresserad av det arbetsredskapet. Men nu hajade hon snabbt! Vi övade kontakt med blodpudding och falukorv som belöning, och sedan fick hon som en extra bonus rota fram några små godbitar ur en hushållspappersrulle med invikta ändar. Hurra! Och valpägandet känns givetvis fantastiskt och bra igen. Nu längtar jag till den åttonde augusti då vi börjar på valpkurs med klicker, det ska bli så roligt att få en massa träningstips och råd, och så förstås att träffa alla andra valpar! Aiko kommer trivas som fisken i vattnet, det är jag övertygad om. Min lilla piraya!

Igår tog vi bilen till Mälarhöjden, där jag vet ett litet smultronställe på Pettersbergsvägen sedan jag bodde i området för ett år sedan. Det är ett mycket litet badställe med en minimal brygga, där vi åt lunch i solen. Efter att ha fått fäktas en aning och avleda uppmärksamheten för att Aiko inte skulle glufsa i sig vår pasta (hon tog t o m ordentlig sats och hoppade upp och satte tassarna rakt i maten ? man får liksom äta med tallriken uppe i luften numera) kom en ung liten familj förbi med två pudlar. Oj så läskigt och roligt! Det första tio minuterna var Aiko mycket tveksam, även om det syntes att hon var högst leksugen. Hon vågade sig försiktigt fram när Flora och Saga, som pudlarna hette, vänt sig om ? men försvann fort som blixten så fort de upptäckte hennes nosande i baken. Efter dryga trettio minuter släppte jag henne ur långlinan en stund och hon och den vita Flora for runt och busade glatt. Med småvalpar får man ju dock passa väldigt på tröttheten, som de själva inte alls lägger märke till, och efter kanske fem minuter märkte jag att Aiko nog lekt färdigt om inte det hela skulle urarta till en tråkighet istället för en glad erfarenhet. Det var väldigt välkommet med ett så vänligt och roligt hundmöte! Jag bubblade av glädje inombords över den fina erfarenheten för Aiko. Familjen packade ihop efter att barnen tagit ett dopp i Mälaren, och Per blev så inspirerad att han hoppade i strax därefter. Jag och Aiko stod på bryggan och tittade på, och när husse kom upp kunde Aiko till sin förtjusning ?duscha? i vattnet från Pers urvridna badbyxor. Gud så söt hon var där hon stod med tungan ute och försökte fånga vattendropparna!

Efter lunch, bus och bad åkte vi hemåt igen och var så glada över den lyckade utflykten. Solen strålade och det var väldigt skön värme i luften. Väl hemma blev det kisspaus för Aiko och sedan somnade hon skönt på mattes mage i soffan. Husse somnade också, skavfötters med matte som läste ut en bok.

Idag har vi inte riktigt planerat något ännu, men det blir i alla fall ett besök på husses kontor för både jag och Per behöver kolla mail och lite annat. Det tycker Aiko som bekant är buskul, för där kan man sträcka ut ordentligt! Dessutom kan man gömma leksaker bakom en stor hög med möbler (som husses hopplösa bekant har ställt där i väntan på att flytta in i ny lägenhet) så att matte aldrig får fram dem igen! Hurra!

Klockan är nu prick sex på kvällen och Aiko och Per slumrar i sovrummet. Vi tog en sväng förbi kontoret, Aiko busade och vi tränade lite inkallning och ?indianövningar? utanför. Sedan sov hon i sin tygbur på skrivbordet och jag och Per hann pyssla med lite internetsaker, och därefter åkte vi till Kungens Kurva där Per sprang in på IKEA för att kolla resårmadrasser. När han var tillbaka tog jag en sväng in på Rusta och köpte hudkräm och choklad och så åkte vi hem. Trött och bajsnödig valp betyder kinkighet, men en stund efter behoven var utförda och lugnet lagt sig sov hon som en stock i fåtöljen bredvid soffan. Men då ringde grannpojken på! Han är väldigt rar, åtta år och heter Hugo, men barn är ju inte så väldigt lyhörda när det gäller vare sig deras egen eller andras trötthet och han stormade glatt fram till Aiko innan jag hann stoppa honom. Hon vaknade och blev jätteglad förstås! Åh nej! Men jag förklarade pedagogiskt att hon måste få sova en liten stund nu och att han kunde komma tillbaka vid sjutiden så var hon kanske vaken och kunde busa lite. Svårt att förklara för en åttaåring att valpen som är så glad och viftar på svansen egentligen är jättetrött och måste vila?

Känner mig matt och trött själv, det händer turbulenta saker på det privata planet som upptar en hel del av min tanketid. Min far är alkoholist och har den senaste tiden blivit mycket dålig, idag har han lagts in akut på psyket (äntligen!) och kommer förhoppningsvis att få hjälp. Jag håller tummarna så hårt att de vitnar. Mamma tog dit honom på hans egen begäran redan igår men då han hade 3,38 promille i blodet kunde de inte ta in honom eftersom det förelåg risk att han kvävdes av sina egna spyor i sömnen och det hade de inte resurser för att övervaka? Istället hade de fått vänta på vanliga akutintaget till halvett i natt för att sedan bli hemskickade med uppmaningen att komma tillbaka när alkoholhalten sjunkit ytterligare. Idag fick han i alla fall komma till psykakuten och efter att promillehalten gått ner till runt 1,0 kunde de lägga in honom och han har fått Sobril mot abstinensens ångest. Stackars lilla pappa, jag önskar så att jag kunde göra något?

Anspänningen av att vara orolig tar mer än man tror, jag kände mig mycket trött idag när vi kom tillbaka från vår utflykt och blev nästan irriterad över Aiko som var busig och ?fullifan?. Tur att man har en supersnäll sambo som tar sig an henne och nattar henne då, så att man inte surar på den oskyldiga lilla varelsen. Mina ovärderliga pussgurkor! Nu ska jag lägga mig på soffan och läsa i nya Harry Potter-boken som jag sett fram emot hela sommaren ? upplösningen är nära! En stunds avslappnande verklighetsflykt känns mycket lockande.

Klockan är nu halvelva på kvällen, Per sitter i köket och pratar i telefon med en kompis och Aiko sover i soffan. Grannpojken var över vid sjutiden och stannade i två timmar! Oj vad tiden går fort! Det var ett himla sjå att lära ut hur man handskas med en valp, men han var hyfsat mottaglig även om jag till slut fick säga till lite mer på skarpen om att det var slutbusat för nu måste Aiko sova igen. Hans mamma kom ner och hämtade honom och frågade ängsligt om det var till besvär, men jag försäkrade henne om att det var okej att han kommer över någon gång ibland och hälsade ? det är bra träning för Aiko att hälsa på barn! Framförallt om jag kan lära barnet lite hundvett också!

En sak jag förundras över är hur fort tiden går med valp. Innan Aiko kom hade jag planer på hur våra dagar skulle se ut, och allt vi skulle hinna med varje dag. Jag skulle hinna träna lite tandborstning och klofilning varje dag, och vi skulle miljöträna på nya platser flera gånger i veckan. Men det hinns bara inte med! Idag har jag inte hunnit hantera Aiko och pilla klor och öron och tänder, utan det har mest varit en intensiv kamp för att få henne att sova när hon varit övertrött och inte kunnat komma till ro efter utebus och kontorsbesök. Så plötsligt sover hon, tiden går och så är klockan sent och hon kommer sova natten ut.

Det är mycket tidspusslande med valp, man får tänka flera steg framåt under dagarna för att kunna hinna med det som man vill och det som måste göras, jag antar att det är lite som att ha barn. Utöver Aiko så finns det ju andra saker som ska fixas! Jag studerar, Per arbetar och det är tvätt, disk, städning, handling, telefonsamtal som ska ringas och böcker som ska lämnas igen på biblioteket. Och så glömmer man att posta vykorten som legat frankerade på köksbordet i en halv vecka, och kaffekoppen som står på diskbänken sedan igår har stelnad kaffesump i botten. Och glömde jag inte att ta ut linserna ikväll igen?

Så är det åter morgon, valpkissandet ska skötas, frukosten och buset, sedan en liten slummer då jag hinner ögna igenom morgontidningen och tvätta ansiktet innan busungen vaknar till liv och det är dags för tur nummer två utomhus. Tiden går! Men jag tycker faktiskt att det är ganska skönt det här, att vara tvungen att strukturera upp dagen redan på morgonen; vad ska göras idag, när och hur? Jag har studerat på distans de senaste två åren och det har varit väldigt fritt på så sätt att jag har kunnat reglera mina dagar precis som jag vill ? ibland har jag kunnat strunta i att plugga en hel vecka nästan om jag läst in och skrivit det nödvändiga veckan innan, och på så sätt bli ledig. Men nu måste jag pussla ihop mina ?plikter? så att alla bitar får plats: Aiko, skola, tid med Per, kontakt med vänner och familj, hushållssysslor osv. Det känns oväntat bra att ha den där lilla ?tidspressen? och planeringen i bakhuvudet under dagarna. Jag får oväntat mycket gjort på oväntat kort tid, även om det alltid är något som jag kommer på sent på kvällen att jag skulle ha hunnit göra redan under morgonens första timmar?

Aiko har just vaknat efter en lång sovstund, klockan är tjugo i tolv en fredagkväll. Per och hans kompis Klas har just gått ut genom dörren, de ska ut på krogen och roa sig. Innan har vi suttit här i vardagsrummet och druckit öl och pratat och skrattat, Aiko har sovit hela tiden. Hon blir lätt uppskruvad, lilla pyret, och när det råkat bli både springbus i parken, nos-mot-nos-möte med en australian shepherd och en ny bekantskap på samma dag så säger den lilla valphjärnan stopp ? när Klas klev in genom dörren blev Aiko som galen. Hon flög runt som en studsboll, krumbuktade och skällde, gjorde ruscher över golvet och morrade. Aha, övertrött! Upp i famnen och på fem röda sov hon. Djupt. Sen sov hon två timmar och när hon vaknade nu gick vi ut och kissade. Duktig tjej!

Idag har vi annars haft en väldigt trevlig dag, vi gick upp vid åttatiden och Aiko gjorde sina behov och fick frukost. Sedan slumrade hon och jag en stund till på soffan och vaknade lagom till att mitt kaffesug började sätta i ordentligt. Aiko busade på golvet och vi gick ut igen. Först tog jag ut henne i koppel men märkte strax att hon var på så glatt bushumör att vi gick in och tog på selen och långlinan (15 m) istället och så gick vi till parken bakom huset. Aiko blev så glad! Hon flög runt och jagade kottar och tuggade på pinnar, och vi övade lite kontakt och inkallningar. Hon är så duktig! Idag sprang hon inte iväg till en enda främmande människa, utan satt bara blick stilla och tittade ? för att sedan vända sig mot mig! Åh så glad jag blev, och jag tjoade och berömde med pussar, mys och godis. Älskade lilla kryp!

Annars är hon inte den skarpaste kniven i lådan. Eller det handlar inte om skärpa egentligen, det är nog bara det där vinthundsdraget ? man jobbar inte hur länge som helst utan belöning!  Hon brukar få sin lunch i en lång hushållspappersrulle som jag vikt in ändarna på, för att hon ska få ut lite överskottsenergi och få jobba mentalt en stund. Första två minuterna går det jättebra, hon far runt och river och sliter i pappersrullen och det trillar ut matbitar. Men snart tröttnar hon, vänder om och springer till mig. Så sätter hon sig på golvet med en min som ?jaha, var finns resten av maten??. Jag visar henne rullen igen, hon far omkring en gång till, och så upprepar sig proceduren. Hon tröttnar helt enkelt!

En sak som hon däremot är jätteduktig på nu är ?varsågod?. Vi övar vid dörrarna till lägenheten och trappuppgången, och så när man släpps lös på hallmattan efter en tur ute. Hon har snabbt blivit jätteduktig på detta och sätter sig omedelbart och tittar oss i ögonen ? och får sitt varsågod! Vi övar också klassikern med godis på golvet ? matte/husse lägger en godis och lägger handen över, och så fort Aiko sätter sig och tar ögonkontakt får hon ?varsågod? och handen tas bort. Detta är hon superb på! Visst, det börjar fortfarande i 7 fall av 10 med att hon gör en liten sneakattack mot handen i hopp om att stjäla godbiten, men sekunden efter hajar hon och sätter sig och vänder upp blicken. Och jag blir så glad! Att man kan bli så glad för att en till synes så liten sak!

Igår hade vi besök av min barndomsvän Anna och hennes pojkvän och den dagen var så spännande för Aiko att det slutade med total övertrötthet och bebisgnäll. Mitt i leken på eftermiddagen satte hon sig på golvet och började pipa, hela huvudet slokade och hon såg så ledsen ut att jag tror aldrig att jag har sett något så sorgset. Som ett riktigt ledset och trött barn! Jag blev jätteorolig och trodde att hon hade skadat sig, men förstod ganska snart att det var tröttheten som var boven. Usch så hemsk jag kände mig! Jag är ganska duktig på att se när hon får ?överslag? och behöver vila, men igår var det så mycket annat i huvudet att jag missade signalerna? En väldigt ledsen och ynklig pipvalp fick i alla fall komma upp i soffan och nattas, och hon sov nästan innan hon lagt ner huvudet i mitt knä. Trött!

Jag rengjorde Aikos öron med lite bomull ikväll och hon pep/skrek när jag var på båda öronen, är det en infektion på gång? Eller är det bara obehaget av att ha någon som pillar lite i öronen? Annars är hon kolugn med att bli pillad på, jag får både borsta tänder och fila klor (även om detta går långsamt när en glad valp ska bita och leka med filen) och även öronpill är helt okej så länge inte bomullen ska torka bort något gegg. Jag torkar alltså inte alls långt in i öronen, utan bara i ytterörat givetvis, men hon skriker till ändå. Hm. Ena örat ser lite rött ut också tycker jag, men de är annars väldigt rena och luktar helt okej. Ska hålla ögonen på dem i alla fall.

Bebisgrisen har somnat i mitt knä nu, hon har börjat vänja sig vid ljud som datorknatter och musik från sovrummet. Idag kunde jag och Per slamra i köket och gå omkring i lägenheten och fixa utan att hon stördes och blev intresserad. Toppen! Jag kunde t o m lämna henne en kortare stund idag när hon låg och vilade i vardagsrummet, hon såg mig gå iväg ut i köket och så var jag tyst medan jag gjorde en kopp kaffe ? och hon låg så snällt kvar när jag kom ut igen. Åh min lilla tjej, du är så duktig och fin, duktigaste hunden i världen!

Snart ska vi gå och lägga oss, Aiko kommer sin vana trogen först rulla ihop sig vid min mage för att sedan krypa upp till huvudhöjd och somna med hakan mot min hals. Åh!

Det är fantastiskt att ha valp. Fantastiskt kul och fantastiskt jobbigt. Det är en spännande tid som vi är i nu, jag förvånas och förundras över denna lilla varelse som lever med oss. Plötsligt var hon här och hela livet vändes upp och ned!

Vi tog tåget ner till Göteborg den fjärde juli och hämtades upp av Pers morbror Torgny som med bil förde oss till hans och hans frus fantastiskt vackra lägenhet. Där blev det färska räkor, bröd, vitt vin och trevliga samtal! De hade själva ägt en greyhound som de tävlat med och även ett antal jakttaxar. Jag fick många råd om hundägandet och ett par både roliga och mindre roliga historier om hunderiet berättade för mig. Efter den trevliga middagen promenerade jag och Per ner till Avenyn där vi tog spårvagnen till Pers kusins lägenhet som vi fått låna över natten; hon själv var bortrest. Vi borstade tänder och lade oss och läste serietidningar som vi hittade, och jag hade en pirrande känsla i magen inför morgondagen ? oj vilken stor grej som var på väg att hända, en barndomsdröm skulle uppfyllas!

Nästa dag kom Torgny och hämtade oss vid halvelva och vi satte kurs mot Kungälv. Efter ett par felkörningar och lite lots via telefon kom vi fram till Veronica i Löstorp och hon mötte oss i dörren med Aiko i famnen. Herregud så stor hon hade blivit! Jag var nere och hälsade på när hon var 3,5 vecka gammal och då var hon så skruttig och liten att jag nästan kunde hålla henne med ena handen. Nu var hon dubbelt så stor! Hon var glad och sprallig, hoppade runt våra ben och gav många pussar. Jag, Per och Veronica satte oss vid köksbordet och gick igenom alla papper, Veronica gav råd och tips och visade vad som fanns i de kassar hon skickade med oss; mat, leksaker, tygtrasa med mamma- och syskonlukt, broschyrer och lite smått och gott. När allt var underskrivet och färdigt satte vi på Aiko hennes lilla ställbara svarta nylonhalsband med den hjärtformade namnbrickan i rostfritt stål (jag ville egentligen ha en i röd aluminium men Per protesterade och menade att det var för gulligt) och bar ut henne i bilen. Hon gnällde högt och länge den första biten, men sen kröp hon ner i den nyköpta bärväskan och blev lugn. Väl framme i Pers kusin lägenhet (det var fortfarande någon timme kvar till tåget till Stockholm skulle avgå) inledde hon med att kissa en stor pöl på golvet. Tänk att man kan bli glad för valpkiss, haha! Vi busade lite under köksbordet och sedan gick jag och Aiko ut ett par gånger. Det spöregnade dock i Göteborg och lilla pyret ville ABSOLUT inte kissa eller bajsa ute i det kalla, våta gräset. Hon gnydde mycket och ville upp i famnen, så det blev mycket lugnt smekande.

Efter ungefär en timme tog vi vårt pick och pack och gick ner till spårvagnen som tog oss till Göteborgs centralstation. Tåget stod inne vid perrongen och vi klev på, jag var nervös för att Aiko inte skulle orka med resan som skulle ta nästan fyra timmar. Ack så fel jag hade! Lilla grisvalpen sov hela vägen, helt kolugn! Några små barn var framme och kikade tillsammans med sin mamma, men utan att störa. De ooh:ade och aah:ade och såg lyckliga ut, och jag skämtade lite med dem att de skulle gå hem och tjata på sin mamma om en egen hund. Hon såg en aning plågad ut när jag blinkade till henne haha.  En stund senare kom de tillbaka med två små dvärghamstrar som de hade som husdjur! Jag fick hålla i den ena och den var så hemskt liten och söt, vilken snöboll!

Resten av resan sov Aiko sött i sin väska. Väl framme i Stockholm hade vi först tänkt ta en taxi hem, men Aiko var så lugn så vi bestämde oss för att spara pengarna och ta tunnelbanan istället. Det gick bra, även om jag irriterades över vissa människors påflugenhet ? det är som att en valp är någon form av allmän egendom, vem som helst får när som helst komma fram och pilla! Jag avböjde vänligt men bestämt när en kvinna och hennes dotter högljutt kom fram och ville klappa ? vi var trötta och det var Aikos första dag så det var nog ingen bra idé. De flesta i vagnen var dock väldigt hänsynsfulla, en man bredvid mig frågade glatt vad det var för liten krabat och förklarade vilken söt liten tjej det var. Matte strålade kan jag säga!

Vi kom hem, Aiko kissade för första gången utanför huset och så gick vi upp i lägenheten och hon fick utforska i lugn och ro. Sedan blev det middag och sömn. Första natten somnade hon i sin korg bredvid sängen och väckte mig vid tretiden och ville ut. Vi gick ut och hon kissade och så gick vi in och somnade om för att vakna vid sju igen. Oj vilken tidig morgon! Jag var teoretiskt förberedd på tidiga mornar men fyy så jobbigt det är att kravla sig ur sängen vid dessa tider! Det var många år sedan jag behövde gå upp vid sju på morgonen?

De första dagarna förlöpte bra, vi började lära känna varandra och Aiko gick på upptäcktsfärd i lägenheten. Men jag hade faktiskt inte förberett mig på den här ansvarskänslan man får i magen, den här lite skrämmande, stora känslan av att ? hjälp jag ska lotsa denna lilla tjej genom livet! Det var stort och jag blev ledsen en kväll och grät i soffan över vilken dålig matte jag skulle bli ? hur skulle jag kunna fostra en hund? Per tröstade och berättade hur duktig jag var och efter en stunds självömkan var tankarna borta. Men det var en kämpig tid, utan tvekan, den där första veckan. Vi skulle ju börja lära oss varandras språk! Det är en helt ny liten individ som man måste försöka läsa och förstå, och det är inte det lättaste! Ibland kändes det alldeles hopplöst och ibland kändes det helt självklart. Man kan förbereda sig med böcker och samtal och surfande på nätet, men det finns nog inget som verkligen kan förbereda en på hur det är att vara med valp. Det är så omtumlande, häftigt, roligt, läskigt, jobbigt, spännande och fantastiskt! Allt på samma gång! Livet vänds helt och hållet upp och ned, man måste lära sig att sätta sig ett annat litet pyre i första rummet. När jag var kissnödig fick jag hålla mig till dess att Aiko fått kissa, och var jag hungrig fick jag ibland vänta med att göra en macka till dess att Aiko somnat.

Nu har det gått två veckor sedan vi hämtade Aiko, eller Heesa Meesa?s Six Fols Maria som hon heter i stamtavlan, och jag börjar känna mig hemma i rollen som hundägare. Jag förstår när Aiko behöver ut och kissa och bajsa, jag vet vad hon gillar att leka med och vi har börjat få en fin kontakt. Men det känns fortfarande hopplöst ibland! Det är ingen dans på rosor, det är inte bara en glad liten busig valp jag har att göra med, det är en krävande individ som behöver massor av uppmärksamhet, ledning, mys, mat, lek och sömn. Hon litar på mig, och jag måste vara den som vet när det är dags att vila, när det är dags att äta eller när det är dags att leka.

Valpägandet har fört med sig flera positiva saker, på ett rent personligt plan. Tidigare i mitt liv har jag, i alla fall de senaste åren, haft en väldigt flexibel vardag. Jag har kunnat sitta och läsa morgontidningen i två timmar om jag velat, och sedan ta det lugnt under dagen och studera när det passat mig. Jag har kunnat gå ut på kvällarna och dansa och dricka vin, sova sent dagen efter och bara degat hela dagen. Men med valp är det upp och hoppa som gäller! Och man måste ständigt ligga steget före; hur länge sover hon nu, behöver hon kissa den närmaste kvarten, hinner jag in på toaletten en snabbis? Livet anpassas till valptid helt enkelt, jag har ständigt hennes behov i tankarna. Och det känns faktiskt väldigt bra! I början var det jobbigt och kändes konstigt, jag ringde Per någon morgon och snyftade lite över att jag inte ens hann sätta i linserna för jag var på gång med valpen hela tiden. Men detta ger sig, man lär sig hur man ska göra för att pussla ihop valpens schema med sitt eget! Och hon kan ju faktiskt sitta på golvet eller busa med en leksak i badrummet när jag står vid spegeln och fixar. Nu har det börjat bli en naturlig del av livet, först när jag vaknar går jag ut med Aiko, hon kissar och bajsar och så går vi in och hon får sin frukost. Sedan brukar vi somna om en stund i sängen, kanske någon timme, och därefter väcks jag av pussbit i näsan för att Aiko vill ut och kissa igen. Därefter är det bus på golvet en stund, vi jagar boll eller kampar en kort stund med en tygapa, eller så ?dödar? vi den stora plyschgrodan tillsammans. Efter buset är det dags att sova igen och jag tar upp henne i famnen och sätter mig i soffan. Hon får sin tuggpinne, tuggar en stund medan jag smeker henne över ryggen och kinderna och säger ?luuugn? med mjukt tonfall. Så sover hon. Som en sten. Då brukar jag lägga ner henne bredvid mig i soffan och försiktigt smyga ut i köket för att göra mig en macka och sedan återvända till vardagsrummet. Så läser jag DN medan bebisen snarkar sött. Någon timme senare vaknar hon och det är ut och kissa och kanske bajsa igen, därefter bus igen osv. Det är mycket kiss, bajs, bus och sömn!

De senaste dagarna har vi börjat göra lite längre utflykter än bara i kvarteret. Vi har haft turen att få låna Pers kusins bil och har gjort upptäcktsfärd på Pers kontor bl a ? en klar favoritplats för Aiko! Hon blir så glad när vi kommer dit och får sträcka ut på de öppna ytorna där inne. Ett kortare besök vid Mälarhöjdens marina har även hunnits med, Aiko trampade glatt i vattenbrynet och var ointresserad av änderna som simmade förbi, trots att husse försökte uppmärksamma henne på de roliga varelserna ute i vattnet.

Nya upplevelser och erfarenheter ger nästan alltid ett överlagsbus som effekt för oss ? Aiko går upp i varv ordentligt och börjar fara runt som en skottspole. Ett säkert tecken på att det är dags att ?tvångsnattas? är när hon hysteriskt börjar gräva i soffan ? då tar jag upp henne i famnen och smeker henne till sömns.

Det här blev ett väldigt långt inlägg, men eftersom jag inte har haft tillgång till bredband på så länge har jag inte kunnat berätta hur det gått kontinuerligt. Jag känner att jag gärna vill berätta om vår tid tillsammans, mycket för att jag själv känner stort behov som ny valpägare att höra hur det går/har gått för andra. Det gör mycket att veta att ens erfarenheter delas av andra! Och det är guld värt att få veta att de misstag man själv gör också gjorts av andra hundägare. Måste appropå misstag tillägga de två otäcka händelser under de första dagarna som verkligen fick mig att vakna upp till mitt ansvar: första kvällen med Aiko hemma så sov hon så sött i soffan i vardagsrummet att jag och Per kände att vi kunde smyga iväg till badrummet och borsta tänderna. Ack så fel vi hade! När jag återvände en halv minut senare stod Aiko på ryggstödet till soffan, dök ner och gav upp ett illtjut när hon slog i backen! Mitt hjärta frös. Jag har faktiskt sällan upplevt en sådan skräck som jag kände under de sekunderna, pulsen gick upp i 200 slag i minuten och jag bara VISSTE ? nu bröt hon benet! Men Aiko skakade på huvudet och skuttade in i köket, glad i hågen som om ingenting hänt. Detta satte dock spår hos mig! Det var en ordentlig påminnelse om vad det var jag hade här, och att jag måste hålla ett öga på denna lilla sprallapa HELA tiden ? jag får inte släppa henne med blicken! Efter detta satte vi också upp kompostgaller i alla dörröppningar i lägenheten, för att hon inte skulle kunna ta sig mellan rummen på eget bevåg.

Den andra incidenten inträffade någon dag senare när vi var i köket och Aiko hittade något roligt att leta efter på golvet. Jag hörde hur det skrapade och gick fram för att titta, och ser att hon leker med min medicin! Ett piller har hamnat på golvet! Återigen ? hjärtat stannade. Men man LÄR sig av detta, och jag är så oändligt tacksam att jag fick lära mig på ett så bra sätt utan de fruktansvärda efterverkningar som hade kunnat bli konsekvensen. Man lär sig att alltid ha minst ett öga i nacken, och att alltid kolla var det lilla krypet är och vad hon sysslar med. Nu är det naturligt, jag har henne under uppsikt och vet vilka ljud som signalerar ?vaken-och-fullifan-valp?, om jag har ryggen till när hon sover. Det är inte lätt, det är verkligen inte lätt. Långt ifrån! Men gudarna ska veta att det är det bästa jag någonsin gjort, att skaffa Aiko. Hon ger så mycket, den kärlek vi (Per och jag) känner är så stor, så enorm, att den bara väller ut ur hjärtat. Ingenting går upp emot de där stunderna på kvällen när hon lägger sig mellan oss i sängen (ja, hon får sova i sängen) och pussar oss mjukt innan hon somnar. Det är kärlek i dess mest essentiella form. Älskade lilla Aiko, du är så vacker och fin. Jag ser fram emot att se dig växa upp och tillbringa många, långa år vid din sida! Du är ett unikum, en gåva!

Idag har vi haft Aiko hos oss i en vecka. Det har varit omtumlande, roligt, spännande, jobbigt och läskigt! Hon har blivit jätteduktig på att säga till när hon vill gå ut och i natt ville hon inte ut en enda gång! Hon sov hela natten! Vi var himla glada när vi vaknade och lilla grisvalpen låg och sov så sött. Just nu är vi på husses kontor igen efter att ha tagit vår första tunnelbanetur tillsammans - Aiko var lugn även om det var lite läskigt när dörrarna öppnades och stängdes.

Vi har också tittat på några andra hundar på vår lilla utflykt idag, först en basenji och en JRT som traskade på andra sidan gatan, därefter en whippetblandis i tunnelbanan och en goldenblandis utanför Pers kontor. Jag har bestämt mig för att Aiko ändå inte får hälsa på andra hundar förrän hon vaccinerats, trots det jag hört om socialiseringen i dessa veckor. Aiko är så framåt och orädd av sig att jag tror att vi kommer klara den biten ändå, från hennes tolfte vecka, och jag är helt enkelt för rädd att hon ska plocka upp något. Flera hundägare som jag har mött på våra korta kissturer har berättat om sjuka hundar de hört talas om, och att det är mycket skit ute bland hundar just nu i sommartider. Så jag tar det säkra före det osäkra och väntar till den 30 juli då Aiko får sin 12-veckorsspruta. Sedan har jag anmält oss till klickerbaserad valpkurs i Liljeholmen som startar 9 augusti! Det ska bli så kul!

Aiko har äntligen somnat nu så jag hinner pyssla med lite saker på internet. Man lär sig uppskatta de stunder valpen sover kan jag säga! Jag brukar försöka lägga henne en stund efter att vi morgonkissat, busat och ätit lite - då är hon ofta trött och kan somna i sin korg under matbordet. Så får jag tid att äta frukost, läsa tidningen och ta det lugnt. Skönt!

Bäst med valpägandet är